Mellan 20-40 procent av alla patienter med inflammatorisk tarmsjukdom har järnbristanemi, medan järnbrist finns hos 35 - 75 procent (1). Järnbrist och järnbristanemi är den vanligaste systemiska komplikationen till IBD. Ett otillräckligt uppmärksammat område enligt Stefan Lindgren, professor emeritus vid Lunds universitet och tidigare överläkare i gastroenterologi vid Skånes universitetssjukhus.
Det är viktigt att se till helheten när man behandlar patienter med långvariga sjukdomstillstånd. För patienter med inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) är inflammationsfrihet det främsta behandlingsmålet, men inte det enda som är viktigt eller avgörande för hur de mår och för att de ska kunna leva sina liv i dess fulla potential.
Stefan Lindgren, professor emeritus vid Lunds universitet
Patientrapporterade studier visar att det är viktigt att få ett gott omhändertagande, känna trygghet, vara välinformerad och delaktig i sin vård och behandling och att inte drabbas av onödig trötthet (fatigue) eller extraintestinala komplikationer. Bästa möjliga mående helt enkelt - och då är normalt järnstatus en viktig sak att uppnå, säger Stefan Lindgren.
Han betonar vikten av att vården intresserar sig för järnbrist och järnbristanemi när de behandlar patienter med IBD. Internationella riktlinjer säger att patienter i inflammationsfri fas ska kontrolleras avseende järnstatus en gång i halvåret medan de som har aktiv sjukdom bör kontrolleras var tredje månad.
Järnbristen i sig har stor betydelse då den får flera konsekvenser och även påverkar den kognitiva förmågan. Anemi och järnbrist sätter ned livskvaliteten generellt och komplicerar i många avseenden sjukdomsförloppet vid IBD, säger Stefan Lindgren.
Intravenös tillförsel av järn är sedan länge förstahandsvalet vid behandling av järnbrist hos IBD patienter. De preparat som finns tillgängliga är effektiva och säkra. Nyare studier visar dock att järnkarboxymaltos ofta leder till hypofosfatemi vilket motverkar den förbättring avseende fatigue som normaliseringen av järnstatus medför. Hypofosfatemi kan på längre sikt dessutom orsaka skelettkomplikationer och muskelsvaghet.
I en ny studie, PHOSPHARE-IBD (2), jämfördes förekomsten av hypofosfatemi efter behandling av järnbristanemi hos patienter med IBD med två olika läkemedel: järnkarboxymaltos, FCM (Ferinject) och järnderisomaltos, FDI (Monofer). Det är den första dubbelblinda randomiserade studien där bägge läkemedlen tillförts i samma doser. Totalt deltog 97 patienter; hälften av patienterna fick FCM och hälften fick FDI.
Trots att både FCM och FDI lika effektivt behandlade järnbristanemin, visade studien att FCM var förknippad med en signifikant högre förekomst av hypofosfatemi (51,0 %) jämfört med FDI (8,3 %).
Alla (förutom två) patienter fick den första infusionen av 1000 mg FDI eller FCM dag 0. Det primära effektmåttet – incidensen av hypofosfatemi (definierad som S-fosfat <2,0 mg/dL) vid någon tidpunkt efter den första dosen till dag 35 – var 8,3 % (n=4/48) i FDI-gruppen och 51,0 % (n=25/49) i FCM-gruppen.
– Den här studien bekräftar att järnbrist och järnbristanemi är vanligt hos IBD patienter. Den bekräftar också att båda läkemedlen behandlade järnbristanemin effektivt och att tröttheten förbättrades, men långsammare och i mindre utsträckning med FCM jämfört med FDI. Den sämre effekten avseende trötthet var kopplad till graden av fosfatbrist, säger Stefan Lindgren.
Båda läkemedlen ledde till förbättring av trötthetssymtomen (FACIT Fatigue Scale scores). Förbättringen i FACIT Fatigue Scale score över tid var betydligt större för FDI jämfört med FCM vid dag 35 och dag 49. Han understryker vikten av att upprätthålla god livskvalitet hos patienter med inflammatorisk tarmsjukdom.
– Det är givetvis fördelaktigt att använda ett preparat som effektivt normaliserar järnstatus utan att åstadkomma andra biokemiska effekter som försämrar patientens livskvalitet och på sikt kan medföra andra komplikationer. Fatigue score, som användes i PHOSPHARE-IBD studien, är ett kliniskt relevant mått avseende negativa konsekvenser av hypofosfatemi på livskvaliteten. Detta bör uppmärksammas, bland annat genom monitorering av serum-fosfat vid upprepad behandling med intravenöst järn, säger Stefan Lindgren.
Referenser:
ATC: B03AC. Trevärt järn, parenteralt preparat. Injektions-/infusionsvätska 100 mg/ml. Injektionsflaska i förpackningsstorlekar: 1x5 ml, 1x10 ml, 5x1 ml, 5x5 ml och 2x10 ml.
För fullständig information och priser, se www.fass.se.
Indikation: Monofer är indicerat för behandling av järnbrist vid följande tillstånd: När perorala järnpreparat är ineffektiva eller inte kan användas. Vid kliniskt behov av snabb tillförsel av järn. Diagnosen järnbrist måste baseras på tillämpliga laboratorieprover. Kontraindikationer: Anemi som inte orsakas av järnbrist. Järnöverbelastning eller rubbning i kroppens användning av järn. Överkänslighet mot den aktiva substansen Monofer eller mot något hjälpämne. Konstaterad allvarlig överkänslighet mot andra parenterala järnprodukter. Dekompenserad leversjukdom. Särskilda varningar och försiktighetsmått: Parenteralt administrerade järnpreparat kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner inklusive allvarliga och potentiellt dödliga anafylaktiska/anafylaktoida reaktioner. Överkänslighetsreaktioner har även rapporterats när tidigare doser av parenterala järnkomplex inte har resulterat i några oönskade effekter. Det har förekommit rapporter om överkänslighetsreaktioner som har utvecklats till Kounis syndrom. Risken är större för patienter med konstaterade allergier inklusive läkemedelsallergier, däribland patienter med svår astma, eksem eller andra atopiska allergier i anamnesen. Det finns även en ökad risk för överkänslighetsreaktioner mot parenterala järnkomplex hos patienter med immunologiska eller inflammatoriska tillstånd. Monofer ska endast administreras när personal som är utbildad i att bedöma och hantera anafylaktiska reaktioner finns tillhands, i en miljö där lokaler och utrustning för återupplivning garanterat finns tillgängliga. Varje patient ska observeras avseende biverkningar under minst 30 minuter efter varje injektion av Monofer. Om överkänslighetsreaktioner eller tecken på intolerans uppkommer under administrering måste behandlingen stoppas omedelbart. Lokaler för hjärt-lungräddning och utrustning för hantering av akuta anafylaktiska/anafylaktoida reaktioner ska finnas tillgängliga, inklusive en injicerbar 1:1 000 adrenalinlösning. Ytterligare behandling med antihistaminer och/eller kortikosteroider ges efter behov. Hos patienter med kompenserad leverdysfunktion ska parenteralt järn endast administreras efter noggrann nytta/riskbedömning. Administrering av parenteralt järn ska undvikas hos patienter med leverdysfunktion där järnöverskott är en förvärrande faktor, särskilt vid porfyria cutanea tarda (PCT). Noggrann övervakning av järnstatus rekommenderas för att undvika järnöverskott. Parenteralt järn bör användas med försiktighet vid fall av akut eller kronisk infektion. Monofer bör inte användas för patienter med pågående bakteriemi. Hypotensiva reaktioner kan uppträda om den intravenösa injektionen ges för snabbt. Försiktighet bör vidtas för att undvika paravenöst läckage vid administrering av Monofer. Paravenöst läckage av Monofer kan leda till hudirritation och eventuellt långvarig brun missfärgning vid injektionsstället. Vid paravenöst läckage måste administreringen av Monofer stoppas omedelbart. Graviditet: Det finns endast begränsade data från användning av Monofer hos gravida kvinnor. En noggrann nytta/risk-bedömning krävs därför före användning under graviditet. Fosterbradykardi kan förekomma efter administrering av parenteralt järn. Tillståndet är vanligtvis övergående och är en följd av en överkänslighetsreaktion hos modern. Amning: Vid terapeutiska doser av Monofer förväntas inga effekter hos det ammade barnet. Produktresumé uppdaterad 2022-08-11
Pharmacosmos A/S, Roervangsvej 30, DK-4300 Holbaek, Danmark.
PHOSPHARE-IBD study presentation
Cardio advertorial Sweden
Gastroenterology article 1
Gastroenterology article 2
